Historien om Dimbra

Historien om Dimbra

Första gången jag träffade Dimbra var hemma hos hennes ägare (28 oktober 2017). När Dimbra såg att jag gick mot henne så flydde hon dock kunde hon inte springa så fort då hennes hovar var alldeles för långa. Samt hon hade typiska fettansamlingar på halsen, under magen och över rumpan. Hon var nyfiken på mig men hon vågade inte komma nära. Så jag fortsatte att komma dit och hjälpa till så mycket som möjligt. Ju mer jag kom och bara pratade så blev det ok att vara där. Men bad jag henne om att hon skulle röra på sig gick hon till attack och slog efter mig. Det var väldigt ofta bråk i flocken om vem som var högst i rang.

Dimbra har inte på de senaste 5åren blivit hanterad av en människa och inte heller inriden. Bott på gården sedan hon föddes.

När hovslagaren kom dit fick jag gå efter henne en bra stund innan jag kunde sätta på henne grimman och leda henne. När grimman väl var på så gick hon med men när hovis skulle lyfta hovarna var det inte alls populärt och hon ville gärna bita honom. Vi var envisa och tålmodiga och till slut gick det. Hon tycker fortfarande inte om hovis men hon tillåter honom göra sitt jobb dock så snabbt som möjligt.

Första lastningen gick bra och även andra. Hon började lita på mig. Dimbra kom hit sommaren 2019 då hennes ägare inte längre klarar av att sköta om henne. Jag försökte att hjälpa ägaren med kunskap och i praktiken men ägaren orkade inte pga familjära omständigheter.

Nu börjar det roliga att rida in henne. Mycket power i denna dam och efter att bara vara konsekvent så börjar polletten att trilla ner. Från att ha gått till attack till att komma när jag ropar och tycka att livet är roligt har tagit oss 2 år men det är ännu en bra bit kvar. Hon kommer för alltid att bo kvar.